Känner ibland att jag vill skriva något klokt, något som når fram, något som betyder och berör. Men det går inte. Jag har så mycket tankar och funderingar, så mycket jag vill säga och skriva. Säger jag nånting så vet jag bara vad jag får för svar, och jag vet hur det skulle komma som ett knivhugg i hjärtat. De är bättre att vara tyst, bara hänga på, inte säga nånting, inte ställa några krav, inte göra det besvärligt. Ja, för de skulle bli besvärligt, att behöva välja. Jag mår hellre dåligt av att ha en person nära, men inte alls så nära som jag egentligen vill, än att förlora personen helt. Det låter konstigt, men man kan göra vad som helst. Man mår bra för stunden och sen spelar det ingen roll hur man mår. Jag går runt och bär på en massa känslor och tankar utan att få visa dom, utan att få svar. Det är jobbigt att varje dag försöka fejka ett leende. Att hela tiden svara att man mår bra, men inuti är man totalt sönder. Det är svårt att förklara hur man egentligen mår, för folk missuppfattar. Varje dag.

Härom dagen fick jag en fråga, om jag saknar det vi hade eller om jag saknar honom. Jag har tänkt mycket på den frågan och hur jag än försöker tänka så finns det bara ett svar, honom. Jag vet att många inte kan förstå att jag gör som jag gör, att jag får mig själv att må dåligt. Så kan jag inte göra, jag är ju en smart person och förtjänar något mycket bättre än att må så här. Ja, jag vet. Men jag tänker inte så. Och så de ständiga kommentarerna: "Du är så ung och du kommer bli sårad så många gånger, blablabla." Man ska kämpa för det man vill ha, även om det inte alltid är så lätt. Ibland vill man bara lägga sig ner på marken och böna och be.

Jag vet inte vad jag vill ha ut av det här inlägget men ibland är det bara skönt att skriva något rakt ut. Det finns så mycket mer att skriva men det är alldeles för personliga saker.