Familjens brev till de åtalade

”Vår Therese var som de flesta andra, närmare bestämt väldigt mycket som alla andra – tonåring.

Men hon var också min dotter (skruttunge), sin pappas lilla gumma, sin brors nyckfulla ögonsten, morfars känsla för musik, mormors lilla blingbling, som hon fått sitt konstintresse från. Full med humor, men också i grunden en lite osäker och blyg tjej som ofta fick jobba för att få ett bättre självförtroende. Det hade hon jobbat bra med sista året och det var en gladare tjej med helt vanliga vardagliga tonårsproblem att brotts med.

Hon var sina kamraters bästa vän, i vått och torrt. Ville alltid att alla skulle vara tillsammans och hon var nog väldigt fäst vid sin f. d. pojkvän även om de inte träffades längre som jag såg det.

En natt i juni slets vår tillvaro sönder när vi... förlorade Therese.

Någonting är väldigt trasigt i våra liv sen dess. Våra liv försvann i en skogsdunge i Stureby.

Jag och min son var där mitt i natten, och vi förstod att något hemskt hade skett, där hjälpen inte hann fram i tid...

Therese hade, precis som ni själva, hela livet framför sig.

De frågor vi nu ställer oss är:

Med vilken rätt ansåg ni, N.N. (pojken) och N.N. (flickan), er ha att råda över Therese liv?

Hur kan man ens komma på tanken??? och dessutom genomföra detta vidriga dåd?

Vad får er att tro att era egna liv är mer värda än andras?

Vi kommer aldrig få ett acceptabelt svar på våra frågor och vi kommer heller aldrig få tillbaka vår älskade Therese. Vi kan bara önska att hon alltid kommer att vara lika närvarande för er som hon är för oss. En ständigt (närvarande) påminnelse om att ni en gång i livet gjorde något fruktansvärt.

Förmodligen det enda sätt som finns att försöka sona de brott ni har begått mot henne, våra nära och kära, alla fantastiska vänner, säkerligen mot era egna familjer, mot varandra och mot er själva... är att ni tar fullt ansvar för den outhärdliga smärta ni tillfört oss, att ni visar så vi kan se att ni på ett uppriktigt sätt ångrar det ni har gjort. Vi hoppas och tror att ni känner samma smärta som vi. Använd denna smärta till att göra något gott för andra, det är så många människor berörda, så kan vi åtminstone känna att vår älskade Thereses meningslösa död och förlorade liv ändå lärde er något.

För min familj vill jag bara citera Jennifer ur Therese minnesblogg:

”Du är inte borta,

du har bara gått lite i förväg”...

Från Thereses mor, far och bror

Vibeke Raymond och Tim